Mikael Lindmark
Clister logotyp

CLISTER

- Clinical Surgical Trials Epidemiological Research

Till föregående doktorand

MIKAEL LINDMARK

Till nästa doktorand
Foto på Mikael Lindmark

Doktorand vid institutionen för kirurgisk och perioperativ vetenskap,

Enheten för kirurgi, Umeå Universitet

Specialistläkare vid Skellefteå lasarett

 

Huvudhandledare: Ulf Gunnarsson

Bihandledare: Karin Strigård, Pär Nordin, Michael Dahlberg

Aktuell studie: PROSECO

 

Minimising risk and optimising technique in laparoscopic ventral hernia repair.

 

Bakgrund

 

Omkring 10 % av alla patienter som genomgår laparotomi utvecklar ärrbråck. Reparation utan nätförstärkning leder till återfall i upp till 50 %. Under senare år har alltmer sofistikerade förstärkningsmaterial och förfinad teknik medfört att återfallsrisken nedbringats väsentligt. Traditionellt har reparation av ärrbråck skett med öppen teknik och förstärkningsmaterial har oftast placerats utanför bukhålan för att minska komplikationsrisken. Utöver de mer komplexa ärrbråcken finns spontana bråckbildningar, varav navelbråck är vanligast. Spontana bukväggsdefekter har opererats med samma teknik som ärrbråck. Tillsammans benämns ärrbråck och spontana bråck i bukväggen som ventrala bråck.

 

Sedan mer än 20 år finns en alternativ metod att reparera bukväggsbråck; laparoskopi, som innebär att man med titthålsteknik går in i bukhålan och reparerar bukväggsdefekten. Tekniken erbjuder potentiellt fördelar då operationstraumat och sårytorna blir mindre. Laparoskopisk teknik vid ventrala bråck har ansetts öka risken för allvarliga komplikationer, dels relaterat till själva ingreppet och risken att skada andra organ och dels relaterat till förstärkningsmaterialet som appliceras inne i bukhålan. Denna riskbild är dåligt kartlagd.

 

Laparoskopisk kirurgi är behäftad med några teknikspecifika problem som likaledes är dåligt studerade. Ett exempel är smärta som uppstår på grund av de stift som används för att fästa förstärkningsmaterialet på bukväggens insida, så kallade TACs. En annan problematik är att förstärkningsmaterialet kan tendera att successivt glida ut i den gamla bråcksäcksbildningen och bilda ett så kallat pseudobråck. Man har försökt förhindra detta genom att inifrån på olika sätt suturera bukväggsdefekten, vilket kan introducera spänning i bukväggen. Vilken teknik som är bäst finns inte systematiskt studerat. Vid en internationell konferens i Bryssel i september 2014 tillfrågades 100 erfarna bukväggskirurger huruvida defekten ska sutureras eller ej och svaret blev 49 % för och 51 % emot.

 

Målsättningen med avhandlingsarbetet är att belysa följande frågeställningar:

 

  1. Vilka faktorer innebär ökad risk för patientskada vid kirurgi för ventrala bråck och hur ser riskbilden ut för öppen respektive laparoskopisk operation?
  2. Vilka blir konsekvenserna av en patientskada efter kirurgi för ventrala bråck?
  3. Vilka patientspecifika riskfaktorer finns för komplikationer vid kirurgi för ventrala bråck?
  4. Kan resultatet av laparoskopisk kirurgi för ventrala bråck förbättras genom att suturera defekten i bukväggen innan förstärkningsmaterialet appliceras?
Umeå universitets logotyp

© Clister 2016-2018